Vissa saker glömmer man aldrig. Som söndagen 13 augusti 1961.Vi cyklade från Fjällbacka tidigt på morgonen, Kent och jag, på väg hem mot Västerås efter några fina dar hos Philip på Fläskö med segling och bad. Nu tog vi vägen upp mot Grebbestad och sen rakt genom Dalsland upp mot Åmål. Bra cykelväder vad jag minns men backigt, men det värsta var att vi hade glömt att ta ut pengar på posten på lördagen så vi var helt panka, både Kent och jag, vi kunde inte ens äta oss mätta under den här jobbiga cykelturen. Vi hade bara ätit några frukostmackor på morgonen och en liten chokladbit under cykelturen.
Så kom vi fram till Åmål framåt kvällen och slog upp tältet efter vägen alldeles vid infarten mot metropolen och la oss utsvultna för att vänta på att posten skulle öppna på måndagsmorgonen.
Tidigt uppe på måndagsmorgonen. Rullade ihop tält och sovsäckar och köade vid posten med postsparbanksböckerna för att få kontanter och lite i magen. Känner jag mig själv så började jag nog dagen med några kanelbullar och några äpplen. Men så såg vi dom svarta löpsedlarna om att Östberlin nu var delad. Mens vi satt och cyklade på söndan hade taggtrådarna rullats ut och muren var igång att byggas. Det var dramatiska nyheter att få till vår frukost i Åmål.Nu minns jag inte om det var den dramatiken eller om vi helt enkelt körde slut på oss genom Dalsland som avgjorde, men hur som helst så tog vi oss ner till stationen och tog tåget hem till Västerås, mätta och belåtna men morgonlöpsedlarna i Åmål var ett sånt där bestående minne.
Ett bestående minne har jag också när muren föll 1989. Då var jag i Landskrona, men det tar jag här på bloggen på det 50-årsjubileet 2039, så håll utkik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar