Gamla skådisar imponerar

Vi har ung. samma förmåga att
minnas, guldfisken och jag

Hur bär dom sig åt att lära sig nya roller utantill? Jan Malmsjö. Meta Velander, Ingvar Kjellsson och alla dom där som lär sig nya roller i 80-årsåldern. Ja, Kjellsson har till och med fyllt 90!

I min nya karriär som körsångare bör man ha förmågan att lära sig en del utantill, åtminstone körens signaturmelodi borde man kunna utantill, det låter på körledaren, Lars Jauring, som han tycker det. Och jag verkligen försöker, men närminnet är inte i bästa skick.

Signaturmelodin för kören är också lite av Bill Haleys signaturmelodi, Rock-a-Beatin' Boogie, och den är egentligen väldigt enkel. En normalbegåvad pensionär borde klara av den utantill hur lätt som helst!

Halva låten sitter rätt bra, sen är det egentligen bara NIO nyckelord att komma ihåg, men dom ska komma i rätt ordning och med en massa krafs däremellan. "Krafset" var lätt att lära sig, det är dom där nyckelorden som går så trögt. Proffsen har säkert bra knep men för mig är det jättejobbigt att komma ihåg dom här orden och få fram dom i rätt ögonblick .

Rockin' - Dancin' - Shakin´- Jumpin' - Rompin' och sen Jump - Jive - Dance - Alive  Lätt som en plätt?

Jodå, jag ska klara av det, men det här med det dåliga minnet är ju ett av det allra tristaste med att bli äldre. Men det är bara att kämpa på! För just signaturmelodin MÅSTE sitta.

Sovmorron var det tänkt

Födelsedagsbarnet

Rätt trötta och mätta efter en heldag på Andreas 40-årsdag somnade vi tidigt och tänkte oss en sovmorron så här på söndan. Nu har vi aktiviteter varenda dag så att vi måste ställa klockan nästan varje dag, men i dag var det tomt. Men redan strax före sju skrällde det rejält ändå.

Ett nytt ljud jag aldrig hört - väldigt högt också, måste hörts i hela huset, brandlarmet? Det var det första jag tänkte när jag studsade upp. Nu brinner det! Men nej, det var något annat. Det var bara mobilen, min lilla gula finske vän, som med en ny signal fick för sig att vi skulle upp redan före sju.

Vaffö gör du på
detta viset

Jo den betedde sig lite konstigt redan kvällen innan, svår att få kontakt med, så jag lät den vila över natten och tänkte ta mig ner till grabbarna och tjejerna där jag köpt den och be dom hjälpa mig. En fördel med att bli så här otroligt gammal är att man utan att skämmas kan se lite förvirrad ut i affärn och låta ungdomarna försöka förklara för farbror vad felet är. Jag vaknade till en gång under natten och var upp och kollade om det var något liv i den, men finnrackarn sov fortfarande gott och fick ligga kvar och ladda upp sig lite mera.

Men så strax för sju sätter den igång och skräller och jag rusar upp! Och så ska man yrvaken försöka hitta fram till ett helt nytt ljud - närmast en sirén där i gryningstimmen. Så glada grannarna ska ha blivit!

Men jag blev rätt glad också att det var liv i den, min mobil är återuppstånden, den här lilla futtiliteten är härmed dokumenterad och mitt besök hos 3 i Punkt får anstå till nästa tillfälle. Och vår sovmorron fick också vänta på sig.                

   

5:2-metoden sprider sig

Dagens läckra kvällsmat

Efter en tidningsartikel i Vlt där vi blev intervjuade om vår 5:2-metod får jag många frågor av mina bekanta som är intresserade av den här livsstilen. Det är många fler som vill börja, det har jag förstått av alla frågor man får.

Vi höll upp med 5:2 en semestervecka men det gick fortare än jag trodde att vara tillbaka på banan. Vi gick upp förvånansvärt mycket i vikt under den veckan, men dagens morgonvikt var den lägsta jag haft en torsdag sen jag började med det här så det gick fort att bli av med semestermaten.

Nu har vi varit 5:2-are i tre månader och vi kommer att fortsätta länge än (livslångt?), och det finns gott om kompetenta bloggar att följa för den som vill veta mer, så jag stänger mina regelbundna 5:2-rapporter nu i och  med den här slutrapporten. Så här har mina tre första månader med en ny livsstil varit:

Jag har svårt att sitta still
på halvfastedagarna

Under de första veckorna var det lite jobbigt på halvfastedagarna, men sen vi skippade lunchen och åt kvällsmat i stället gick det mycket bättre. Matdagarna äter vi precis som vanligt, möjligen att vi nöjer oss med lite mindre portioner, och halvfastedagarna äter vi frukost och kvällsmat utan att så vetenskapligt räkna kalorier. Man får sina favoritrutiner och favoriträtter och jag skulle tro att vi ligger inte så mycket över det "tillåtna" kaloriintaget, 500-600 kcal, snarare lite under. Vi väger oss regelbundet och noterar våra BMI och värdena har stadigt minskat.

Halvfastedagarna trodde jag att man skulle gå ner i varv, men åtminstone jag blir i stället lite extra aktiv. Idag har jag sprungit, tagit en shoppingrunda och nu är det snart dags igen att ta sig ut en stund för en promenad. Matsuget är väldigt måttligt, man vet ju att "i morgon får jag äta igen", och det är en konstig skön belöningskänsla från magen när den får ta igen sig en dag. En känsla man kan fundera över, är det den som framkallar ätstörningar hos en del?

Vilken stil ska man välja?

Nu är den 5:2-metoden så inkörd hos oss så nu kommer vi att köra så här framöver. Jag kanske skriver nån rad igen om vi gör några ändringar annars så är det slutbloggat t.v. om 5:2-metoden, min första diet som egentligen inte är en diet, en livsstil säger man ju.
   
Men det dumma när man går ner i vikt är att man inte bara tappar vikt runt midjan, det försvinner så mycket i ansiktet också, så mycket att man nästan ser lite vissen ut. Så nu tänkte jag låta skägget växa för att inte mina vänner ska behöva fundera över min hälsa. Bara det att min skäggväxt är mer som en fjunig fjortis...

Att sjunga i kör

Elvis - Stones - Beatles - Cash.....

Här på bloggen kommer det så klart bli ett och annat inlägg om min nya karriär som smörsångare, förlåt körsångare. Jag ska väl inte bli alltför tjatig men händer det något kul där eller om jag någon gång skulle sjunga en ton rätt så kan det vara värt en notis.

Och min första körträning är i alla fall värd en notis här på bloggen. Måndagen den 23 september 2013, min salig pappas 103:årsdag, var den dagen då det hela började. Numera titulerar jag mig "körsångare" och får väl tänka på honom i min framtida karriär, den här gnälliga rösten har jag ju honom att vara tacksam över.

Men vilket bra initiativ av Västerås Kommun. Det kan väl inte kosta så himla mycket för kommunen, tvärtom tjänar säkert samhället på att aktivera oss pensionärer t.ex. på det här sättet så att vi inte springer runt på stan i stället och gör bus. Det enda jag är kritisk till är att det är helt gratis. Jag tycker alltid att allt ska kosta något, en hundring per termin åtminstone så att deltagarna tar det på allvar. Men nu är ju det här så roligt så alla kommer nog att träna flitigt och prioritera måndagarna ändå.

Vi vithåriga i kören samlas. Mest tjejer.

Och upplägget är ju genialt med att låta oss sjunga vår gamla ungdomsmusik. För vad man än senare fastnar för för musik så kommer man aldrig över det där man lyssnade på i 13-15-20-årsåldern. Så här är vi nu 130-150 grånade ungdomar med så mycket gemensamt. Suveränt tänkt.

På min första körträning sjöng vi Elvis och Bill Haley förstås som det hela började med och även en trudelutt från The Beatles repertoar. Senare blir det väl en kavalkad av alla andra som ändrade musiken i hela världen. Fats Domino - Buddy Holly.... Kulturhistoria! Innan 50-60-talet fanns det ingen riktig ungdomsmusik, tänk att man fick vara med när den kom. Och inte undra på att gamla vithåriga stötar på den tiden var upprörda över alla långhåriga slashasar som lyssnade på så skrällig musik. Ja, det var nog tveksamt hos många om nu Elvis kunde kallas musik. Tål att tänka på. Och nu är man en gammal stöt själv...

En körträning avklarad, nu står jag framför spegeln med Spotify på stereon och tränar. Undrar om det inte är viktigt med gester, steg hit och dit och sånt. Vi i showbiz tänker på helheten.              

Samma sak varje sommar, nåt kort försvinner

Dags att sluta med såna här. 

Jag tömmer gärna plånboken på onödiga kort och annat krafs inför en semesterresa, eller när sommaren börjar. Och nästan varje år är det något kort som försvinner. Var i h-e la jag kortet?

Nu hade jag alla kort jag inte behövde på semesterresan  prydligt staplade och undanlagda på ett bra ställe. Men väl hemma för att ta ett gympass så var ändå Actic-kortet borta. Varför blev just det särbehandlat? Nu har jag letat på alla ställen utom där det ligger, så jag hämtade ut ett nytt idag, 100 kronor ville Actic som vanligt ha för ett nytt kort.

Men såna här kort börjar väl snart bli gammalmodiga. Om det inte redan nu finns så borde det åtminstone finnas en app till mobilen som ersätter plastkorten. Tappar jag mobilen kan man ju ringa till den så att man hittar den, eller så ser man på datorn var mobilen ligger med GPS.

Mitt gamla Actic-kort dyker väl upp endera dagen på ett ställe man tyckte var riktigt bra innan sommaren. Och det här var ju inte så farligt, en hundring igen. Värre häromåret för svärsonen som gömde alla sina kort, bankkort - bensinkort - medlemskort etc., och åkte på semester och glömde var han lagt dom. Det tar sin tid att ersätta en sån bunt.      
 

Rock Everybody!

Sjunga i kör är friskvård sägs det. Visst har man hört det, att det är så positivt för kropp och själ att sjunga i kör så idag skrev jag in mig i en PRO-kör! Kanske PRO-kör inte låter så flashigt, men det kommer att bli kanon det känner jag direkt efter min första körträning.

Rock-a-beatin' Boogie

Inspirerad av sångarglädjen hos större delen av sällskapet på cykelsemestern förra veckan gick jag alltså ner till min första körträning idag. Inte nervös, snarare lite ivrig att få prova, det har man ju hört att det ska vara så roligt att sjunga i kör. Nyttigt också har jag hört, men har glömt på vilket sätt det ska vara nyttigt. En barndomskompis kände jag, han är en riktig föreningsmänniska, och så några av tjejerna här i huset, annars var det bara nytt folk. Några verkade vara drivna körsångare, men många fler än jag är rookies. Hoppas jag i alla fall.

Körledaren pustar ut

Herr körledaren, Lars Jauring, har ambitioner att få oss att sjunga loss under mottot "Rock Everybody" och det gick rätt bra redan första gången tycker jag. Vilken förhoppning han och arrangörerna har för en sån här kör visar sig väl, men mitt första försök som körsångare gick riktigt bra och jag ser redan fram mot nästa måndag.

I saw her standing there....

Framträdanden? Sånt kan väl bli kul en gång men är inte så viktigt, men sångträningarna på måndagarna kommer jag att se fram mot och gå regelbundet på. Det var många körer som sjöng i helgen på Kulturnatten, det blir väl lite den typen av framträdanden antar jag, men först måste vi allt träna rejält.
      
Repertoaren? Det blir väl mest vår ungdomsmusik, vi seniorer som var unga på 50-60-talet. Elvis, Beatles och Bill Haley har vi börjat med. Nu ska jag sjunga i duschen hela veckan, hoppas mina grannar har samma musiksmak som jag!                

Att vara lättpåverkad är en fin egenskap

Jag har aldrig tidigare varit på en semesterresa där vi sjungit så mycket. Och jag har överhuvud taget aldrig tidigare fått några komplimanger för mitt sjungande. Det var på Sardinien det hände.

Margareta och jag gick och letade efter en restaurang när vi stötte på några tjejer i gruppen som varit och shoppat kläder. Där stod vi i mörka kvällen mitt på gatan och dom visade upp alla sina klädfynd - billigt, 50% rabatt etc, etc, allt var så spontant och lättsamt. Så anslöt deras killar och vi letade tillsammans upp ett matställe och på väg dit sa ena tjejen åt mig att jag borde sjunga i kör, "Du har en fin basröst" sa hon. Det sa bara klick, och från den stunden blev jag körsångare. Nu skulle jag bara hitta en kör.

Owes förebild?

Kvällen innan hade vi efter middagen suttit på verandan på hotellet och sjungit igenom de flesta svenska sånger vi kunde, men som vanligt är det nästan bara "Fritiof och Carmencita" som alla kan ända till slutet. Jo, passande nog blev det också "Jag vill vara din, Margareta", och så den som där i septembernatten gjorde så stort intryck på vårt ressällskap, Owe Thörnqvists "Dagny". Upprymd av semesterkänslan och den trevliga miljön blev jag måhända lite väl högljudd och dominant när man kom till "oh oh oh, Dagny, fem droppar till"  men min basröst i Gunnar Wiklund-stil gjorde alltså någon form av intryck. Norrmannen sa något till Margareta och Göteborgstjejen gav mig sin komplimang kvällen efter, men faktiskt kom hotellägaren också ut där på verandan utan komplimanger. Han hyssjade på oss och bad oss sluta! Jag som trodde italienare gillade vacker skönsång. Men jag såg det som starten på min nya karriär.

Det har man ju hört förut

För när jag så på avskedsmiddagen där under stjärnorna kom att prata med ett par andra i gruppen som sjöng i flera körer, både stora och små, blev jag helt övertygad. Och efter att norrmannen hållit sitt tal till sin "käresta", till vår reseledare Karin och till hela gruppen så avslutade vi så hela cykelveckan med att där på restaurangen på norrmannens förslag sjunga en repris av "Dagny", men nu utan att vi blev ombedda att dämpa ner oss.

Väl hemma var det första jag gjorde att ringa och höra om det fanns några platser kvar i kören som startade för ett par veckor sedan. Det gjorde det, och därifrån det kommer säkert några historier här senare. Så nog är jag lättpåverkad när man får en komplimang av en Göteborgstjej på öppen gata.

5:2-metoden återupptagen

Italiensk mat är ju så läcker! Brödet - osten - skinkan

Efter 2,5 månader med 5-:2-metoden tog vi en veckas uppehåll under en semestervecka. Nystart idag med en halvfastedag. Så här har min kropp påverkats den här veckan:

Först hade jag tänkt kolla om man såg något om 5:2-metoden där på Sardinien, var den lika populär i Italien som hos oss? Nu ser man ju sällan löpsedlar utanför affärerna som hos oss så var skulle man se några spår? I skyltfönstret till en bokaffär kanske, men inga 5:2-böcker alls. Italienarna kanske är för matglada för att avstå från sin pasta.

Och vi avstod alltså inte heller från pastan och allt annat gott, och jag trodde nog i min enfald att det skulle räcka med att gå upp kanske 1,5-2 kilo. En kort semestervecka med visserligen mycket mat, men även med mycket motion. Cykel 20 mil, bitvis i rätt bra fart där svetten forsat, så effekten av det ökade kaloriintaget borde varit marginellt, trodde jag.

2200 kcal ska ju vara normalt för män men nu blev det väl 2500/dag  minst. 2800? Vi hade bestämt oss för att göra som alla andra den här veckan och det har varit mycket mat, men inga excesser. Säg runt 2500 kcal.

Under den här korta veckan har så vikten ökat med tre kilo(!) och mitt BMI gått upp från 24,6 till 25,7. På en vecka! Jag får inte ihop det där, men vågen säger att så här blev det.

Men konstigt nog har vi sett fram mot den här första halvfastedagen då vi återupptagit 5:2-metoden, och nu ska det bli intressant att se utvecklingen av mitt BMI. Det tog över två månader att jobba sig ner från 25,7 till 24,6, och en vecka att tappa alltihopa. Ett tips är att det nog går på två veckor att komma tillbaka till vikt och BMI innan semestern. Få se hur det blir, men jag förstod inte den här snabba viktökningen. Är det kanske fel på vågen? Och har motion verkligen så liten inverkan på vikten? Det är mycket jag måste lära mig.

Blogga från mobilen

Nä, det blev inte mycket skrivet från mobilen, det blir lite för plottrigt.

Vi har haft tillgång till gratis WiFi på alla hotellen på en semesterresa, men det har ändå inte blivit av att skriva nåt. Även om det funkar att blogga från mobilen så är det lite plottrigt så jag kommer bara att göra mobilbloggningar om det är något riktigt viktigt jag behöver meddela världen. Och när skrevs det senast nåt viktigt på de här bloggen? Just det, så det kommer väl inte att hända så ofta. Ändå hade jag en tanke på några bra ämnen från Italien och Sardinien som inte var reseskildringar, men dom ligger på lager till nästa resa. Det fick räcka med lite Facebook-uppdateringar den här gången.

Men på nästa resa, om det nu blir någon, blir det bättre, då har jag åtminstone en surfplatta att skriva på. Min favoritsurfplatta (som jag än så länge bara sett på bild) finns i handeln i Sverige 4 oktober såg jag när jag kom hem idag.

Nu har jag förhandsbeställt den. Reklamens makt, men då ska det bli lättare att blogga på semestern.  

5:2 Halvfastedag som jag återigen uteblir från

Vi är fortfarande på semester, "Giro de Sardinia" eller vad man ska kalla det. Så vi äter som vanligt fast det är måndag och halvfastedag. Eller om jag ska vara ärlig så äter vi nog lite extra gott som man brukar göra på en semester.

När vi som två rätt friska pensionärer började med 5:2 hade vi ingen direkt övervikt, men min BMI låg på runt 26, alltså lite över det rekommenderade värdet 25. Så det är klart att vi kollat vikten och vägt oss väldigt ofta. Lite löjligt ofta, men det är intressant att se hur vikten varierar över bara en dag t.ex. Utan kläder på morgonen fick vara utgångspunkten och de här 2,5 månaderna har vikten sakta, sakta hela tiden gått ner så att mitt BMI nu är nere på 24,4. En så här långsam viktminskning tror jag är närmast perfekt.

Annars var nog min absoluta toppnotering när jag våren 1997 hade ett BMI på över 30. Det ställde jag tillrätta på ett halvår med extra regelbunden träning, en första joggingtur halv sex på morgonen på fastande mage, inte en kalori efter 18 på kvällen och styrketräning och jogging så mycket jag orkade. Kilona rasade så snabbt att folk trodde jag blivit sjuk. Den kuren rekommenderar jag också, men är lite jobbigare än 5:2-metoden. "Man ska träna lagom" sa folk, men man känner ju bäst själv vad som är lagom.

Så även om vikten inte varit så viktig för oss så har det varit ett plus att tappa några kilo. Ett BMI på 23,5-24,0 tror jag är bra för mig.    
 

5:2 Halvfastedag som jag bondar från

Vi är på resa. Om allt har fungerat har vi idag provat våra cyklar och åkt ett par mil runt Bosa där vi ska bo två nätter till innan vi tar oss inåt Sardinien på våra cyklar. Det här inlägget skrev jag redan i måndags, en halvfastedag som jag inte bondade från. Men idag, torsdag, är jag på semester och jag hoppar över att halvfasta. Men hur är det då att vara utan mat, att svälta? Hur var det i måndags t.ex.?

Astrakan, 2*60 cal

Ja, hur man upplever en halvfastedag är förstås väldigt individuellt, men för både Margareta och mig som pensionärer går det lättare dom dagar vi har mycket att göra. Samtidigt verkar det som vi får en massa energi att ta tag i "Att Göra"-listan också, det där hänger väl ihop. Men då tänker jag att 5:2:are som är ute i yrkeslivet borde ha ganska lätt att klara en halvfastedag även om betraktas som lite osocial om man inte hänger med på lunchen.

Halvfastedagarna var lite jobbiga den första månaden, men nu när vi är aktiva går dom väldigt lätt. I måndags tvättade vi t.ex. 6 maskiner , strök och vek tvätt och gick ärenden på stan med mera, knappt så vi hann dricka kaffe... Sen drog vi ut på kvällsmaten lite, klockan blev över sex, och när vi räknade våra kalorier såg vi att det lätt fanns utrymme för ett äpple till kvällskaffet. Varsin Astrakan från äppelträdet i stugan blev 50-60 kalorier till som en extra njutning. Ett par koppar kaffe under kvällen och några glas vatten det var allt sen på hela kvällen.

Lite märkligt att man kan ha sån bra koll på hungerkänslorna. Jag är mer hungrig på matdagarna när kvällen kommer och suget efter en nattmacka sätter till än på dom här halvastedagarna, här somnar jag så nöjd med bara 600 kalorier i magen.

Och sen är det märkligt att när vi vaknar på tisdagen resp. fredagen efter våra halvfastedagar är det ingen brådis att köra igång med frukosten, vi brukar dra ut lite på det. Men sen är det ju kalas att ta sig en ostmacka som är min absoluta frukostfavorit, ja, överhuvudtaget min absoluta favorit tror jag när det gäller mat.

Så det där med "svält" är väldigt överdrivet för oss på våra halvfastedagar.

På semester utan PC

Borde vara standard överallt
för oss som är beroende.... 

Vi brukar alltid ta med en bärbar PC och knappa lite på om man hittar ett öppet WiFi, men den här gången åker vi runt till så många ställen. Jag har inte brytt mig om att kolla var det finns eller inte finns WiFi, det är väl inte 100%-igt än på alla hotell så PC:n fick vara hemma, vi klarar oss med mobilen.

Om jag kan brukar jag lämna några några spår under resorna, och nu får det i så fall bli från mobilerna. På Facebook förstås och kanske på den här bloggen eller i första hand på min reseblogg där jag samlar våra sällsynta reserapporter. Det brukar bli några korta inlägg under veckan för att avlutas med ett lite längre inlägg när resan är klar så att ev. intressenter till en liknande resa kan läsa lite matnyttigt.

Så ev. intresserade kan kolla in på Utsikt från resan om det nu blir nåt där. Men Orsa Kompani etc....

In i det sista hade jag hoppats att "min" surfplatta hade lanserats i Sverige, jag hade tänkt ha med en sån i bagaget. Släpptes i USA och några andra länder i slutet av juli, men kommer inte till Sverige förrän "i höst" läser jag. Så om inte vädret bara varit så sommarvarmt i september så kanske den hade kommit ut här också för normalt är det väl höst så här års, eller hur? En surfplatta är väl perfekt att ha på resan.

En Svensk Klassiker

Här var klassikern klar
Juni år 2000
 

Många har hört namnet, men väldigt många är osäkra på vad som ingår har jag märkt. SVT har visat en programserie nu som tog slut igår, och det var väl på tiden att det blev ett program om den här fina tävlingen.

Men det var ett ovanligt rörigt upplägg, korta sekvenser här och där, man måste nog ha varit lite insatt för att förstå vad det handlade om. Jag saknade lite mer klassisk information om vad En Svensk Klassiker egentligen är, det kan inte en oinsatt fått grepp om i de här programmen. Men det var roligt att följa ändå.

Mest imponerande var förstås den cancersjuke Anders, 60, som kämpade för sin 35:e klassiker, och kul att följa dom andra fyra också  i programmet hur dom kämpade för sin klassikermedalj.

Jag blir alltid så påverkad själv när jag ser motionsprogram och kanske ångrar att jag inte gjorde några klassiker till, ja det är väl inte försent än, men jag tror inte det blir av. Det är för dyrt. Jag gjorde min Klassiker 2000, det får räcka.

Första loppet klar
Juli 1999

En bra cykel till Vätternrundan bör man ha. Alla hade kanoncyklar då för 13 år sen och ännu bättre nu förstås. Jag körde på en lånad, redan då gammal cykel. Jag hade tänkt köra på min brukscykel, min klarblå Kronan utan växlar, men när jag blev erbjuden att låna en kunde jag inte säga nej.

I Vansbrosimningen har ALLA simdräkt nu. Man flyter lättare, simmar fortare och fryser mindre. Det är ju godkänt, men jag ville göra det i mina badbyxor. Och det var nog bara hälften då som körde med våtdräkt.

I Vasaloppet har nästan ALLA kanonskidor. En och annan kör med träskidor som en ploj medan jag körde med mina budgetskidor, ett paket för 1300 inklusive skidskor. Det är dumt, och extra dumt att valla själv när man inte kan det. Jag hade bakhalt i 9 mil.

Lidingöloppet är rättvisare, där behövs bara ett par hyfsade skor, de andra loppen är lite väl mycket materialsporter. Men hur fina grejer man än har så är det jobbigt och en prestation att klara En Svensk Klassiker och det är kanske roligare med bra grejer.

Jobbigast? Lidingö - Vasaloppet - Vättern är hårfint men kanske i den ordningen men Vansbro klart lättast. Och jag är rätt stolt över mitt diplom nr 15647, En Svensk Klassiker år 2000.
                              

5:2 Fastedag idag igen

5:2 är dumt tycker Paolo

Måndag och torsdag är våra fastedagar. Det passar bra att skriva om 5:2-metoden just dom dagarna. Jag kör så ett tag mens det här är så hypat, 5:2 med lite pensionärstouch, det verkar väl genomtänkt. Så pensionärer med intresse för 5:2 är speciellt välkomna dom dagarna tills det här har blivit så vardagligt att intresset klingat av.

Det finns gott om häcklare som gör sig lustiga över 5:2-metoden, på Twitter flödar skämten som ibland är riktigt fyndiga. Och en del debattörer är rent negativa. T.ex. Paolo Roberto och Emma Igelström har senaste veckan pratat om svält, dåligt föredöme och risker för ätstörning. Risken att utlösa ätstörning ska man ju hålla kolla på, unga flickor ska nog akta sig, men både Paolo och Emma  har egna företag och egna livsstilar att marknadsföra så det är väl klart att dom är negativa. Svält är det ju inte fråga om och jag tycker den här tanken är rätt vettig:

Jag är svag för bullar, men dom blir
allt större på kondiset

Det är inte förrän i vår tid, efter 50-talet?, som vi har fått möjlighet att äta oss mätta tre gånger om dagen. Rejält mätta, ja proppmätta ibland om vi vill och vi kan dessutom köra med lite mellanmål däremellan. Och så kan vi avsluta med en kvällsmacka samtidigt som vi har blivit alltmer stillasittande, och övervikt och en räcka sjukdomar har blivit vanligare som cancer och diabetes t.ex. Portioner blir större, bullarna på kondiset blir större, burgaren blir större. Jag har just nu varken statistik eller vetenskapliga rapporter att visa på, men så där brukar man säga, och jag tror på att det är så. Kanske kroppen inte gillar att äta sig mätt jämt? Kanske det är nyttigt att dra ner lite på kaloriintaget? Utan krångliga regler, som t.ex. med 5:2. Ja, jag tror helt enkelt att det är så. Men det är klart att det retar dom som har andra teorier hur man ska leva.

Idag är det fastedag. Ett kokt ägg och lite fil med müsli har vi avnjutit och nu väntar en dag med kaffe och mycket vatten. Margareta pratar ibland om att fördela sina kalorier mer jämnt över dan, med en lätt lunch också och lite mindre på kvällen, men för mig passar det perfekt med att vänta till kvällen. Det blir torsk och grönsaker idag.

Sen blir det en veckas uppehåll med 5:2-andet. På en semestervecka i söder med mycket motion och där tom en hel del mat ingår i priset känns det dumt att 5:2-a. Nya tag på torsdag i nästa vecka.