En månad kvar till slutmålet

Verrazano Narrow Bridge.
I högtalarna sjunger Frank Sinatra
New York New York

Jag har fått ihop drygt 30 mil under de tre senaste månaderna, helt OK. Inför Stockholm hann jag med drygt 40, men det här är helt OK efter omständigheterna. Och 8-10 mil till blir det under oktober. Så TCS New York City Marathon har alla förutsättningar att gå bra.

Sen då? Ja jag har många gånger sagt och skrivit att långspurten i
slakmotan upp mot målet i Central Park 2014 sätter punkt för mitt marathon-springande, och det är mycket troligt att det blir så. Det är ett väldigt pysslande att få ihop alla träningsmil och man måste verkligen känna sig motiverad för att genomföra dom här satsningarna och i ärlighetens namn vet jag inte hur jag kommer att känna mig i vinter när den här satsningen är avklarad.

Min Facebookvän Anders H. är visserligen fyra år äldre än jag och springer fortfarande sina maror. Han är uppe i en bra bit över 200 maror! Osvuret är väl bäst, men jag vet inte...?

Annars var rätt löpsteg temat för Vetenskapens värld i går kväll där man pratade om att springa ekonomiskt och jag undrar om inte min naturliga löpstil är rätt skonsam för mina knän och fötter. Jag lyfter inte fötterna så högt = ekonomiskt. Men då är det samtidigt större risk att stå på näsan = risk för vurpor. Jag vet inte vad som är bäst, men nu ändrar jag inget inför New York 2 november  alla fall.


Men det blir ändringar i mitt bloggande.

Omständigheter utanför min kontroll gör att alla mina redan nedstängda bloggar nu är överlämnade till slutförvaring hos Google. Jag vet inget om nedbrytningstider och sånt, men kanske dom är läsbara några år i alla fall. Startade 4 sept 2008 och har lagts ner ett antal gånger men återuppstått ur askan som Fågel Fenix, men när jag nu vandrar vidare gör jag det till nya jaktmarker och delvis nya spelregler.

I kväll har vi, Margareta och jag, releaseparty för min nya blogg, Mitt Ljuva Sjuttital som fr.o.m. i morgon kommer att hittas på adressen mitt70tal.blogspot.se.

Lite annorlunda inslag än tidigare kan det nog bli, men för att fira rejält har vi ikväll bokat ett gäng sångare till Västerås Konserthus. Kom gärna och titta!

Nu drar jag för sista gången ner rullgardinen för mina Utsikts-bloggar!  

Träningsläget under kontroll

På väg till akuten

En dryg vecka efter min fadäs, en vurpa rakt på nyllet där Rocklundaspåret är som stenigast, är jag på gång igen mot New York, nästan som om inget hade hänt.

Två vändor har jag hunnit med, 10 resp 15 km, och det går helt OK. Gipsklumpen på vänsterarmen väger väl nåt kilo, men hämmar mig ingenting och den blir jag av med i god tid innan loppet. Jag har nog missat 10 timmars löpträning som kanske kommer att märkas den sista milen in mot Tavern on the Green i Central Park, men nu är det bara att gilla läget. Det går inte att ta ifatt det jag missat på de korta veckor som är kvar till start, jag tränar bara vidare enligt planen.

Hemma från akuten

Då kom jag att tänka på de där två killarna, 60+ tror jag, som vi hade framför oss på planet till NY 2002. Dom satt och bläddrade i diverse maratonpapper såg jag så jag tog i med ett:

"Ni ser starka och vältränade ut". "Tackar, men jag har bara hunnit springa ett par mil, och kompisen här har bara tränat 5 kilometer" svarade dom lite förläget.

Efter 11 dar. Bättre än
så här blir det inte...

Och nej, dom kom aldrig i mål förstås. Visst har jag också varit lite olika tränad inför mina maror och den här gången hinner jag inte bli klar till 100% som jag kände mig i våras i Stockholm, men blir det 90% är bra nog.

Så är det alla dom där som slår vad på krogen och tror att dom klarar maran utan träning, men dom kan gott få lida för sina synder...

Och andra åter får nummerlappen i present, en present som kanske inte alltid uppskattas. Johnny Klüft, Carolinas pappa, fick startplatsen till New York som 50-årspresent 2003 minns jag och när jag kollar nu ser jag att han tog rätt lång tid på sig på loppet, en tid jag borde kunna slå lätt även om jag ägnar mig åt fotografering under loppet.

Nya glasögon hinner jag få men nya framtänder tar nog längre tid så jag får nog hålla mig till lättuggade hamburgare i New York.

Ett delikat startproblem på en mara

Varje dag en dag närmare start. Idag släpptes kartan över startområdet.

Ointressant karta, men jag ska studera den noga 

Det är ett gigantiskt fd militärområde precis vid Verrazano Narrows Bridge och kartan tar jag med till starten den här gången, förra gången hade jag noll koll. Jag höll mig då hela tiden i närheten av min fålla i den blå delen så att jag inte skulle missa starten och komma på efterkälken. Och så irrade jag mest runt för att hitta ett lämpligt ställe att "lufta mig" på var 10:e minut, men nu ser jag att det finns många toa-ställen.

Området är så stort och sist skröt dom med att dom hade en gigantisk ränna för oss killar i alla fall. Men hur jag än letade den gången lyckades jag inte hitta den och till Baja-Majorna i den blå delen var det kilometerlånga köer den gången. Jag höll mig genomgående till områdets enda buske, men den har nog vissnat sen dess.

Jag hade blå fålla 2002

Bortsett från det där uppenbara problemet är dom där timmarna innan start rent njutbara. I Stockholm har jag alltid försökt ha några extra timmar innan start för att bara känna in atmosfären och jag hoppas jag får god tid i New York också innan starten. Det är jättelång bussresa till starten via New Jersey så i år verkar det som vi i stället åker färjan från Manhattan till Staten Island, men det tar väl en himla lång tid det också. Och från färjeläget är det sen en bra bit ner till startområdet, risk för köer och trängsel när 40-50000 löpare på några morgontimmar ska komma på plats.Men det är bara att hänga på och ta rygg på andra svenskar och dricka lagom mycket vatten.

Och så får man hoppas på rätt startfålla över tvåvåningsbron. Bäst är orange, då får man utsikt över Manhattan, men blå är OK den också. Blå o orange får de övre vägbanorna men de gröna springer på den undre vägbanan och där kan man få en obehaglig dusch av de som inte hann fram i toakön!

40 days and counting...

    

Träningsblogg inför maran är fantastiskt

The Reservoir i Central Park. Hur pass vältränad var jag 2002? 

Hur var formen inför New York-maran 2002? Hade jag några problem och var det nåt som gick speciellt bra? Hann jag förbereda mig så mycket som jag behövde?

Nä, jag minns absolut inga detaljer. Mina gamla Excel-filer från träningen är sen länge borta. Jag har ju bytt dator flera gånger under, och under 12 år. Kanske jag kan hitta någon utskrift med statistik nere i källarförrådet men jag är så dålig att hålla ordning på gamla papper. Men bloggen sköter Google om att arkivera, det är ju fantastiskt!

Så när (om?) jag lyckats genomföra det här projektet har jag för tid och evighet möjlighet att gå tillbaka i ett online-arkiv och friska upp minnet, så de här dagboksnoteringarna om min form och mina förberedelser hoppas jag att jag kommer att ha glädje av långt framöver när min löparkarriär gått ner på halvfart och minnet börjar bli ännu sämre än vad det är nu.

Nu har det varit träningsfritt i en vecka sen den försmädliga fadäsen i Rocklundaspåret 16/9, Det börjar rycka i benen, men jag lugnar mig ett par dar. Ortopeden ska kolla handen i morgon (gipset är så tungt, kan jag få något lättare?) och i morgon blir jag också av med stygnen under näsan sen ska jag nog vara igång igen. Kanske en träningsfri vecka så här en dryg månad innan loppet tom är bra innan toppningen av formen sätter igång.

Men mycket annat ska förberedas också, nya kläder, aktiviteter i NY mm. Det var just nu den här tiden vi skulle börja detaljplanera allt. Med lite onödiga uppstartsproblem är vi igång nu. Dalai Lama är i stan just när vi är där, skulle vara kul att surra lite med honom. Och har han inte tid finns det mycket annat att kolla in.

Risk för vurpor under ett marathon?

Jag dök på nyllet häromdan och är temporärt försatt ur stridbart skick. Det måste väl nån gång hända och mina vänner som lider av träningsallergi fick väl lite råg i ryggen nu, men när jag tänker efter så har jag inte varit med om många vurpor under min träningskarriär.

Under träning har jag väl själv ramlat några gånger och någon gång även stukat foten, men på tävlingarna har det aldrig hänt mig själv några incidenter.

Värsta vurpan jag sett var just under New York City Marathon 2002. Loppet börjar med bron över till Brooklyn och krönet där är också loppets högsta punkt. Så just där, efter att ha sprungit bara någon kilometer är det frestande att släppa på lite extra nerför bron för att tjäna några sekunder.

Just där hade jag ett gäng italienare snett framför mig. Dom sprang och bar några flaggor eller banderoller minns jag och en av dom var storväxt och sprang med jättekliv nerför Verrazanobron. Då, just efter att ha passerat krönet, föll han, den storväxte italienaren. Rakt i backen och i den uppskruvade farten gled han en bra bit nästan ända ner till Brooklyn. Jag tänkte på honom under hela loppet och fortfarande efter snart 12 år kommer jag nu att tänka på den där vurpan.

Sen har det väl hänt annat också några gånger, småincidenter, men löpning är ju oftast i rätt måttlig fart. En vurpa som man kan skratta lite åt är den som segraren i Chicago 2006 gjorde. Han fick lite prispengar som plåster på såren.

        

Tocket elände, hur blir det med New York

"Det kunde varit värre" är visserligen en klen tröst jag får dra till med, men det här var ju rätt onödigt.

På tisdagens mellanlånga pass, 20 km var det tänkt att bli, kom jag efter 12-13 km till det där steniga partiet där jag alltid är lite extra försiktig men jag bara stöp rakt i backen utan att hinna vare sig blinka eller ta emot mig. Tänder intryckta och blodet rann.

Jag minns inte riktigt vad jag tänkte, men förstod förstås direkt att jag behövde hjälp hem och mobilen fungerade fast glaset var spräckt, fint med mobiler! Vi kom överens om ett bra ställe att mötas och med blodet rinnande fick jag jogga vidare ett par kilometer till mötesplatsen och skrämde slag på några andra joggare, men sen blev det direkt upp på akuten för en heldag där. Då börjar man mellan behandlingarna fundera - hur blir det med New York?

Men just då och ännu mindre nu efter ett par dar tänker jag att det är nog inget att oroa sig för, för det kunde varit värre. Några gipsade fingrar kan väl inte stoppa mig och en bruten näsa blir man väl inte så nedbruten av. Tänderna hinner kanske inte bli helt åtgärdade men McDonalds burgare är lättuggade och stygnen och blåtirorna i ansiktet hinner säker tonas ner. Och tur i oturen är benen intakta. Båda två.

Löparformen då? Ja, jag hade ju ändå inte tänkt på några rekord och ligger hyfsat till som det redan nu är. Nu blir det ledigt en vecka innan jag är på banan igen. Jag har åkt Vasaloppet med skoskav och blåsor i händerna och sprungit Stockholmsmaran magsjuk så blir det inte värre än så här ger jag inte upp!

Lite frestande att pynta det här inlägget med ett par häftiga Selfies....          

Dags att tänka på kläderna inför maran i New York

Klädd för NY 2002.
Kläderna finns kvar i garderoben!

Inte många lägger ner mindre på sina löparkläder än vad jag gör. Jag använder t.ex. oftast den T-shirt jag fick gratis vid målgången på förra maran och skor ska bytas efter 100 mil sägs det, jag springer minst 300 i mina. Och köper jag någon gång något nytt är det på Bagheras Outlet i Avesta.  

Killen i pappsäcken är
Jan Malmsjö!
Inte heller senaste snitt

Men nu har jag börjat fundera på kläderna till New York. Sist hade jag en blågul mössa (som jag fick gratis av Springtime) och en Sverige-flagga påsydd på tröjan,  men nu tänker jag mig en blågul T-shirt med tydlig text Sverige/Sweden så att det ännu tydligare syns att det kommer en Viking och ingen liten plutt! Men bara det att det verkar vara riktigt svårt att få tag på en sån T-shirt. Svenska fotbollströjor finns överallt, men jag behöver en löpartröja i löparkvalitet och det hittar jag inte på en enda webaffär! Jaja - jag har en dryg månad kvar att leta, men nog ska jag väl få tag på en snygg T-shirt i svenska färger?

Nåt åt det här hållet?

Och nya skor ska jag också köpa. Jag har alltid kört med Asics 21xx, och mina senaste som jag tränar i är från juni 2013 och är rätt slitna. Till Stockholms-maran i år fick jag överta ett par lätta Adidas av Anders och chansade med dom i Stockholm, och dom gick ju riktigt bra att springa i nu gör jag som Fälldin, sliter med frågan... Vad ska jag köpa? Eller ska jag kanske köpa nya i New York för mindre än halva priset av vad det kostar här hemma?

Jag är knappast ett modelejon, men för en gångs skull lägger jag lite krut på utseendet. Det sägs att två miljoner amerikaner kantar banan så man vill ju vara snygg!

En stor skillnad mellan Stockholm och New York

En selfie innan starten 2002

När man springer Stockholmsmaran hör man nån gång ett försiktigt "Heja heja". Oftast är det barn och ungdomar som tar i lite grann, men högre upp i åldrarna blir man allt försiktigare.

Men på Fleminggatan stod det alltid ett gäng tjejer förr och sjöng, sen flyttade dom till Torsgatan men nu tror jag dom har slutat. Timme efter timme sjöng dom "Ni har kämpat bra ska ni veta, vi står bara här och blir feta" till Sten o Stanleys "Margareta". Jag höll utkik efter dom varje år, skulle dom stå där i år igen? Och så förskräckligt feta var dom inte om man ska vara noga.

First Avenue, spikrakt nästan en mil

I New York är det annorlunda, där behöver man inte hålla utkik efter nån som hejar. Hur orkar amerikaner skrika så ohämmat och så ljudligt. "You can do it, you can do it", " Just 10 miles left", "Go Sweden, Go Mats Sundin"  sånt fick man höra. Timme efter timme. Värst är det på First Avenue men genom det ultrajudiska Williamsburg är det tvärtom väldigt tyst. Några enstaka barn i gammalmodiga kläder applåderar lite blygt, det är allt. Orkestrar i varenda gathörn och till och med poliserna ropar att man ska öka takten! "Keep moving! You're in Bronx" ropade en polis minns jag.

75 meter kvar till målet

Men för en svensk som är van att jogga ensam i tysthet på skogsvägar blir det till slut riktigt jobbigt. När jag blir riktigt trött blir jag samtidigt också riktigt sur så väl inne i Central Park orkar man nästan inte med det där "You're looking fine", man blir nästan sugen att käfta emot. Men i det läget är man så trött att man bara orkar stappla vidare mot det hägrande målet, men så himla fin ser man nog inte ut då.

Och det är klart att det är roligt med allt hejande!

          

Katt bland hermeliner

Vem är Utsiktsbloggarn?

Genomsnittsåldern på ett maraton nu är nog för män 35-40 år och kanske något lägre för kvinnor. Jag fick den uppfattningen när jag som hastigast kollade deltagarna på jogg.se-siten. Antagligen ser det ungefär likadant ut i New York.

På jogg.se kunde jag också hitta några löpare jag kommer att få tampas med i New York. Det var då jag insåg att jag är en riktig bonnkatt i det här sällskapet.

Yngst var Anders, Martin och Karolina, alla 33 år. Grabbarna hade kanontider under tre timmar på maran men tjejen var något mänskligare, nästan uppe på min tid i Stockholmsmaran.

Kent och Tobias, drygt 40, hade lite sämre maratider, men klart ouppnåeliga för mig, och inte heller kan jag mäta mig mot Samuel som hunnit bli hela 48.

I ärlighetens namn har jag ingen chans mot Karolina heller. Hon slog mig i Stockholm med sju minuter, men det är ju en hel kilometer så det klarar jag inte, jag får tampas med mina kollegor i gruppen 65+. I Stockholm var det ca 300 gubbar i den gruppen, 2,5 procent av löparna var 65 eller äldre. Om det är samma fördelning i New York har jag runt 1000 kollegor, män 65+. Det finns en hel del hermeliner där också, gamla elitlöpare som har driv i löpsteget, men jag får väl ha som målsättning att ha några hundra av dom bakom mig i alla fall.

Men om mina beräkningar stämmer är jag ändå lite impad över mig själv, en av tusen i min åldersgrupp av löpare från hela världen i marathonlöparnas Blå Band!

Morgonjogg i Central Park

De flesta i min ålder tränar aldrig. Sen är väl promenader det vanligaste för dom som rör sig lite i alla fall.

Det är väl gott nog, men de flesta inser nog att det inte är så dumt med lite till. Min löpträning är förstås det jag prioriterar, men för ryggen och muskelstyrkan i allmänhet är det inte så dumt med gymmet som komplement, men jag har varit osynlig där i sommar, bara betalt månadsavgiften, 179 kr/mån.

I september när vi flyttat hem till stan blir det minst ett par fasta tider varje vecka på Actic, det behövs. Två misslyckanden i sommar där mina biceps inte räckte till:

Morgonjogg oktober 2002 i Central Park

• När en bult skulle lossas på gräsklipparen fick jag ta hjälp av Gunnar uppe vid dammen, bulten satt för hårt för mig, men han tog den med vänster hand....
• Och i går fick jag lämna in bakhjulet på cykeln till cykelreparatören - jag fick inte på bakdäcket! 350 kronor för en ny slang och ett nytt däck. Det var första gången jag tog hjälp av Cykel-Pelle för att fixa en punka! 

Och ryggen skrev jag om häromdan så nog behöver jag mina träningar på Actic i höst. Sen är ju löpning också en väldigt ensam och osocial hobby när man inte har träningskamrater, det är också ett plus för att komma igång med Acticträningen asap.

179 kronor för mig, 229 för Margareta är 408 kr i månaden och under maj-aug har vi inte utnyttjat en minut av den avgiften! 1632 kronor till ingen nytta, men nu kör vi igång, det är nyttigt för oss båda inför NY-maran där Margareta också ska vara med och springa, i alla fall på en morgonjogg i Central Park runt The Reservoir!

Vad kan gå fel inför NY-maran?

Vaknade i fredags med rejält ont i ryggen - blev kanske kall på gårdsfesten dan innan.

Men ont i ryggen har jag haft av och till sen 14-15-årsåldern. Ibland värre ibland lindrigare. Den här gången var det lite värre och jag gick som en gammal gubbe på minst 70 hela fredan. Ännu värre kändes det på lördagsmorgonen så det var bara att knyta på sig joggingskorna och ta en tur, 18 km fick det bli. Det finns väl olika sorters ryggvärk, men min blir alltid bra av motion som tur är, så det är jag inte så orolig över.

Värre med en stukad fot, det vet jag tar nästan tre veckor innan det går över och det har jag råkat ut för några gånger. Det försöker jag undvika med att titta ner i backen både på joggingturen och promenaden för med en stukad fot är det nog kört om man inte kan linda den riktigt hårt förstås.

Annat då? Halsont med feber? Ja då skulle jag ställa in direkt och bli turist i stället. Springtimefolket berättade många exempel på där killar (tjejer resonerar nog annorlunda) blivit sjuka men ställt upp och sprungit ändå. Det skulle jag inte våga riskera, men visst förstår jag att det är frestande att försöka om man tränat länge och kostat på sig en dyr marathonresa.

Och i New York och säkert andra storstäder också är det lite lurigt, man får ju lätt lite halsont bara av den dåliga luften. Det fick jag 2002 och var lite fundersam, men har man ingen feber så är det ingen fara, då är det bara luftföroreningar. Och knän och annat känner jag aldrig av - peppar, peppar!

Nä, jag har hittills aldrig ställt in en tävling jag varit anmäld till. Inte heller nånsin brutit. Jo, DNS, Dit Not Start, står det i protokollet från New York-maran 2001, men det var ju det där med katastrofen med World Trade Center som gjorde att vi backade ur så den räknar jag inte. DNF, Did Not Finish, står det inte heller i något protokoll än så länge. Allt det där beror mycket på att jag förbereder mig bra men mycket på tur också. Nu hoppas jag att turen håller i sig över det här året också.

Vad har hänt med Utsiktsbloggen?

För den som inte uppmärksammat det så är det så här:

Utsiktsbloggen är nedlagd sedan 2014-06-10. Det blev ingen stuns i min blogg för pensionärer, min dragningskraft räckte inte till! Ingen stor sak med det, det finns så många andra bloggar att läsa, men efter fem års bloggande  har jag fått ett journalisttänkande och det har sen nedläggningen hänt så himla mycket som skulle varit värt en mässa på nåt lämpligt forum så visst har jag haft lite abstinens, men allt har sin tid och min tid i den här formen var över.

Men det gav mig tillfälle att dokumentera mitt stora mål, 2014 års TCS New York City Marathon. Utsiktsbloggen fick temporärt nytt liv handlar nu enbart om min löpträning inför NY-maran i november. Så att jag lite egoistiskt ska ha mina förberedelser och det kommande genomförandet dokumenterat.

Så förlåt om inläggen är ointressanta, men det här är anledningen och kanske ändå något enstaka inlägg kan vara läsvärt... Och runt 2014-11-10 är den definitivt nedlagd (igen..) Promise!

      

Tolv år sen sist i New York, blir det nån skillnad?

Mycket blir förstås likt på min mara i år, 2014, jämfört med förra gången, 2002.

Verrazanobron

Exakt samma bana är det till exempel, men vädret hoppas jag blir annorlunda. Då var det +2 på morgonen som sakta steg till +8, nu hoppas jag på 13-16 grader eller så. Mer folk i startfältet blir det i år då man delat upp starten i olika startfält och jag startar förstås i det sista startfältet utgår jag från.

Då var jag bara 58, klart jag var starkare då än nu vid 70, så tiden kommer att bli rejält sämre i år. Även då sprang jag sakta och tog en massa kort, 4.37 blev det då. Nu blir det rejält över 5 timmar med ännu många fler kort tagna.

Då hade jag på loppet med mig en engångskamera med 36 bilder i magväskan, nu har jag väl mobilkameran med mig med obegränsat antal bilder.

Då var det kö på hotellet till deras Internetdator i foajén för att kolla sin epost och sin tid, nu är det förstås WiFi på rummet.

Högljudd publik

Då bodde vi på Olcott på 72:a, granne med Yoko Ono, och hade 1 minut till Central Park och John Lennons Strawberry Field, nu är det Beacon på 75:e med hela 5-8 minuter till Central Park, men det får man väl se som jämnt skägg...

Då hade vi några dagar extra innan loppet och lite färre dagar efter loppet, nu har vi ont om tid innan loppet och några fler dagar som turister efter loppet i stället.

Etc. etc.  Träningen rasar på, Lite börjar det redan nu pirra i den gamla kroppen!              

Träning med förhinder

Det var en knepig vecka förra veckan. Den höll på att gå helt åt pipsvängen, men blev godkänd ändå till sist.

Veckan började med lite väl hög temperatur. Sala var varmast i landet och passade inte alls för långdistansträning. På måndagsmorgonen tog jag därför en runda redan i sjutaget, men det blir mest att man lufsar lite. Och det blev bara 4 kilometer, det var för varmt.

Och luften var för dålig. Sveriges i modern tid största skogsbrand rasade bara ett par mil härifrån, och röken låg tung. Och ännu tyngre låg röken tis-ons-tor, då var det absolut ingen chans att springa. Hett och rökigt!

En mil bortom skogsbrynet är området för branden.

Men så plötsligt på fredagen var det helt OK. Klarblå himmel, normal temperatur och all rök var borta med vinden! 17 kilometer utan några större problem. Och under barnvaktshelgen hann jag med 6 kilometer till så 27 kilometer är helt godkänt så här pass långt före TCS New York City Marathon.    

Lättpåverkad marathonlöpare

Det måste ha varit i ett radioprogram jag först hörde om marathon och tänkte att jag själv skulle kunna bli en sån.

Björn Ulveus sprang 1980

Stockholm Marathon i augusti 1980 var så hypat, det var bara andra året man körde det loppet så man pratade stup i ett om marathon på radion och jag låg utslagen i sjuksängen på Akademiska och lyssnade. Det var ju en bra morot sen att ha med sig för att bli frisk. Marathonlöpare skulle jag bli!

Sen dröjde det 17 år och till min premiärmara 1997 lyckades jag påverka några bekanta att hänga på. På jobbet "lurade" jag med ett bra gäng ungtuppar att regelbundet springa en sväng efter jobbet eller på lunchen och några av dom joggar fortfarande vad jag vet. Inga marathon men ändå.

Om jag bidragit till att mina närmaste blivit joggare vet jag inte, det kanske dom blivit ändå, men jag vill gärna tro att det lite grann beror på mig i alla fall. För nog är det ovanligt att av oss åtta vuxna i klanen är fyra stycken marathonlöpare varav en dessutom Ultralöpare. Och en har i stället kört några Vätternrundor.

Malmsjö i New York
3:e november 2002

Att jag springer i New York är enbart påverkan av Jan Malmsjö som gjorde det vid 70. Jag hade tänkt runda av min marakarriär då efter New York 2002 men fick den här idén när jag kom hem och såg ett TV-program om Jan Malmsjö och hans marathon och sen gick det inte att få den tanken ur huvudet. Det har kostat mig massor av träningstimmar och en himla massa pengar, det borde han få veta!

Mina Ultramaror, 5-mil i kalla februari, tyckte min finska FB-vän som jag aldrig träffat att jag skulle satsa på. Lättpåverkad - så klart jag måste göra det när en ung tjej föreslår nåt sånt. Tre stycken "Yours Truly"-lopp blev det.  

Helt klart är jag lättpåverkad, av annat också kanske men absolut när det pratas marathon.      

Marathon och 5:2

Jag kommer säkert att fortsätta med 5:2 under satsningen mot New York City Marathon.

Det gick förvånansvärt bra att 5:2-a inför Stockholm så det ska säkert funka nu också. Det enda är att 2-dagarna tränar jag bara på förmiddagen så det är lite pyssel ibland att få träningsdagarna att räcka till. Och så sista veckan kommer jag att äta som vanligt, 7:0 alltså.

Så här tycker en NY-bloggare man ska ladda inför maran...

Den här sommaren med mycket besökare på Stentorpet har jag inte 5:2-at riktigt 100%-igt och vikten är något kilo högre nu än vad den borde vara, men det är mest positivt, nu kommer jag att se bra effekt när jag blir med noga med 5:2.

Men om någon påstår något annat så har dom fel, det är det här som gäller: 5:2 och marathonträning går alldeles utmärkt ihop. Jag har läst lite kostråd just nu om vad man ska äta inför ett marathon, men jag har hållit på så länge nu och aldrig gjort något speciellt och alltså tom kört 5:2 inför en mara, så jag gör inget speciellt iför New York heller, kör på som vanligt. Jag är ju ingen elitidrottare, och jag vet att min stil fungerar.  

Och i morgon 4 augusti har jag 2-dag igen. Klockan är ställd för en tidig morgonjogg, värmen ska visst gå upp till 32 grader i morgon men då hinner jag med en lite korvända i alla fall.

Vad är det för speciellt med New York Marathon?

Numera finns det ett marathonlopp i varenda litet samhälle - vad är det för speciellt just med New York?

New York Marathon är inte störst vad jag vet och säkert inte bäst heller men det loppet var nog det första av den här moderna typen stadsmarathon. Ja, Boston har funnits sen 1897 men när marathonvågen satte fart på 70-talet var New York först och är sen dess målet för de flesta av oss marathonlöpare. New York är ju ett drömresemål för många ändå och att sen dessutom få delta i stans största idrottsarrangemang, klart det lockar.

London är en bra mara

Men det finns många andra maror som också lockar. London är jättestort och lättillgängligt med flyg från Västerås. Till Berlin är det också nära och där kan man lätt sätta personligt rekord står det, men den tiden är förbi för mig hur lättlöpt det än är.

Medoc är festligt

Många lopp kallar sig Rock'n'Roll Marathon. De flesta går i USA men många i Europa också, det skulle passa mig. Medoc Marathon utanför Bordeaux är festligt och jippobetonat, i Kilimanjaro Marathon är det tuffast dagarna efter maran då man ska klättra i berg. Honolulu, Havanna, Paris, Tokyo.....

Kinesiska muren är för jobbig

I Great Wall Marathon springer man på kinesiska muren och så där kan kan fortsätta hur länge som helst. Det finns maror där man springer i tunnlar, maror i snö och is eller i heta öknar. Och så finns det "riktiga" loppet i Grekland från Marathon till Aten etc etc.

Det finns tom ibland maror både i Västerås och Sala. I år kan man i Västerås springa Black River Run, 8 eller 16 mil, men nej, där känner jag min begränsning, det kommer aldrig att bli aktuellt med så långa lopp.

Nu ser jag fram mot min andra New York Marathon, de flesta marathonlöpare kommer nånsin aldrig dit. Men jag vet inte om jag kommer till några andra utländska lopp, tiden börjar rinna ut. Jag tror det var Nike som hade en slogan i en annonskampanj:

So many races, so little time!

Träningsläget

Under hela juni sprang jag inte en enda meter, knappt det har hänt sen jag blev motionär och marathonlöpare för 16-17 år sen!

Men ovanligt bra tränad inför maran i Stockholm 31/5 så är det ingen ko på isen. Under den här heta julimånaden har jag i alla fall fått ihop nästan sex mil (borde varit 15-20 mil) och på dagens runda, 11 km  i måttliga 25-26 grader och lite lusigt tempo, kändes löpningen helt OK. Jag kommer att komma i form!

Lätt att snubbla på en skogsstig

"Bredmossen - Banelund" är en av mina allra bästa favoritrundor, hur många hundra gånger har jag sprungit den? Aldrig tråkig börjar den längs vallen vid Olof Jons Damm och upp en bit genom skogen. Där är jag lite försiktig för att inte snubbla på rötter och stenar på skogsstigen. När jag en gång inte har en viktig mara i sikte kommer jag nog att springa lite mer på skogsstigar men nu vill jag inte snubbla och stuka foten som jag gjorde några månader innan förra NY-maran. Det gick ändå bra den gången men jag är efter det alltid försiktig och kollar var jag sätter fötterna.

Bredmossen är inte så imponerande

Sen springer man längs folktomma skogsvägar där det sällan händer nåt spännande och över Bredmossen som inte är så speciellt bred. Det står ett älgtorn där, men nej, nån älg har jag aldrig sett på mina löprundor och inga rådjur heller. En bit efter Bredmossen blev jag alltid förr utskälld av ett gäng hundar med bra hörsel. Dom bodde en bit in i skogen men hörde direkt när man kom flåsande och började skälla, men nu har dom tystnat. Har dom flyttat eller har dom liksom jag fått dålig hörsel?

Mer trafik när det här var riksväg 70

Vid järnvägsövergången vid Banelund kan man få en stunds vila om man har tur och bommarna är nere men sen så har man den långa slakmotan längs gamla 70:an där trafiken nästan är helt borta nu när Avesta-vägen går på andra sidan skogen och sjöarna. Och cykelbanan har nylagd asfalt så just den där biten brukar kännas fin och så börjar man ju närma sig slutmålet. Bara drygt 3 kilometer kvar nu.

Och så väl hemma på Stentorpet igen så är det "av med kläderna och ner i ån"! Även om det ibland inte är så varmt i vattnet som just i år. Klart att det här är en favoritrunda.




Får jag ihop 60-70 mil innan avresan till New York så är jag nöjd.

Bloggen har inte återuppstått

Men av egoistiska skäl kommer jag nog att göra en del inlägg under hösten för att dokumentera förberedelserna och genomförandet av ett av mina sen länge planerade livsmål.

Av och till har jag satt upp mål som jag omsorgsfullt sett till att genomföra och jag har några nya mål i bakhuvudet. Men ett stort mål sen 12 år tillbaka som jag har nämnt av och till på min blogg är högaktuellt just nu, så OK då, bloggen får leva upp under hösten även om mina fåtaliga läsare nu har droppat av. De här inläggen skriver jag mest för att jag själv när jag sitter på hemmet ska minnas hur förberedelserna och genomförandet av ett för mig stort livsmål gick till. Så sorry, Utsiktsbloggen kommer mest att handla om marathon, motionsallergiker varnas.

I måndags betalade jag slutnotan till "The 2014 TCS New York City Marathon". Lite högtidligt, det har känts så avlägset tidigare, men nu närmar det sig och nu kan jag logga in hos New York Road Runners, klubben som arrangerar maran, jag har fått ett konto där.

Nu ser jag fram mot en deltagarförteckning från Springtime som är den svenska resebyrån som arrangerar resan. Förra gången, år 2002, var jag den ende deltagaren från hela Västmanland, det tyckte jag var märkligt, vi var ju runt 500 från Sverige redan då har jag för mig. Kanske några fler i år och nu kanske även några Västeråsare, det ser jag fram mot att få kolla.

Verrazano-bron och första biten i i Brooklyn

Formen då? Jo rätt OK även om den här varma sommaren gjort att det inte gått att löpträna som jag tänkt. Men rätt OK ändå, jag tränade så mycket till Stockholmsmaran så det blir lätt att vässa formen.

Tidsmål? Tja, med 4.47 i Stockholm har jag ingen press på mig att prestera nån bra tid där i NY, inget att bevisa. Tvärtom har jag tänkt utnyttja tillfället att springa lugnt och stanna ofta för att ta bilder. Så 5.30 eller så kommer att vara rätt OK som det känns nu.

Nu i den här spalten under hösten blir det lite enkelspåriga inlägg om löpning, marathon och New York men min anonyma blogg tuffar på med andra typer av inlägg, men den är svår att hitta i Sociala Mediebruset.

Loppet går den andra november och tom 10 november eller så kommer bloggen alltså att underhållas för att dokumentera min andra New York-mara, mitt just nu högprioriterade löparmål.

Mycket motion - motionsallergiker varnas!

Varför läggs Utsiktsbloggen ner?

Att blogga är utvecklande. En stund vid tangentbordet för att analysera en tanke eller för att skarva lite och få ihop en bra historia. Mest skriver jag för mig själv, men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag också vill få nån form av bekräftelse.

Det kan man få på fler sätt och jag satte i vintras upp några mål som t.ex. gick ut på att få ett ökat antal läsare eller fler kommentarer på bloggen eller IRL, liknande mål, och det var väl si och så med den måluppfyllelsen.

Det där med inga kommentarer delar jag med många andra. Många Blogg100-bloggare säger samma sak,  men då det inte händer nåt ens när min blogg blivit nämnd i lokaltidningarna så får jag inse att det är ointressant att läsa om hur en äldre gentleman blir allt äldre så jag ändrar stil radikalt. Inget bloggande i sommar men ev. blir det en ny blogg i höst med annan typ av innehåll och mot mina principer anonym och köns- och åldersneutral.

Om jag ändå ibland får till några Feelgood-funderingar kommer dom inte att hamna på nätet utan uppläsas personligt helgfria torsdagar kl 11.30 på lämplig plats i Västerås för att därefter avslutas med en lunch på stan och efterföljande diskussion IRL. Väl mött!

Klart slut

Idag är det väl samma tema på de flesta #blogg100-bloggar när vi som klarade av'et nu varit aktiva 100 dager i rad. Jag startade egentligen redan 28/12 2013 med dagliga rapporteringar, drygt 150 inlägg har det blivit i mitt andra #blogg100-race. Blogg100 avslutas i år liksom förra året med en träff i Stockholm 10:e juni tror jag det var, men jag avstår i år, tiden räcker inte till!

Men det här är också mitt sista inlägg på Utsiktsbloggen som jag knappat på sedan hösten 2008. Utvecklande för kreativiteten och jag rekommenderar alla, speciellt oss äldre, som gillar att skriva att prova att blogga det är ganska lätt. Som äldre är det också en utmaning att tassa på marker där alla är lite yngre och visa att vi också kan och törs ta plats.  Jag är så himla trött på det där kanske oavsiktliga men ändå lite lätt nedsättande att "det var en pensionär..."  och jag hade  nog hoppats att några fler äldre gett sig till känna med någon kommentar i de här raderna. Lite utlämnande är det att vara social på nätet, men med positiv respons så är det många fördelar.

Jag avslutar bara med en bild från festen igår:
    

Utsiktsbloggarn tar semester
70 år och bloggen 100
Just när sommaren som bäst är! 
nästa mål? Det kan man undra

Gå till sjöss och världsomsegla? 
Eller köpa sig en häst?
Mer åt TV-branschen snegla?
Jag är vilsen, vad är bäst?

Gräva guld i djupa gruvor?
Eller bara gå och dra?
På en parkbänk mata duvor
kunde också vara bra

Efter 70 kommer 80
snart nog är det 100 kallt
äh, ta ett glas och häll nåt vått i
Skål och tack och det var allt!

#blogg100 nr 100     Klart slut

Festen

Vaknade tidigt. Idag kommer det att bli invasion på Stentorpet, rekord med över 50 gäster.

Det här har vi verkligen ingen vana med, det är första gången vi har en så här stor fest, vi som annars alltid åker bort när vi fyller jämnt. Vi har försökt tänka på allt, vad har vi missat?

Barna har hjälpt till med mycket, barnbarnen ser fram mot festen, Margareta har dragit det tyngsta planeringsjobbet, och själv har jag väl gjort en del också men hade ju en hel del annat att tänka på också, maran och kören och bara det där att kliva över tröskeln till 70-årsåldern tar på krafterna!

Startklart!

Men nu kliver jag upp ur sängvärmen och sätter på kaffet. Sen ska jag ta ett uppfriskande dopp i ån från bryggan som i eftermiddag kommer att fungera som dansbana. Sen spottar vi i nävarna och tar i med det sista innan gästerna börjar droppa in.

Så här i arla morgonstund
rår lugnet i vår stuga
snart nog sen om nån kort sekund
en fest som heter duga!

#blogg100 nr 99       1 nummer kvar

Nu har jag bestämt mig

Man tänker så bra när man klipper gräset. Det tar nästan två timmar att knalla runt på tomten. Gott om tid att fundera.

Jag gör som Filip och Fredrik, jag förnyar mig. Dom hade gjort 200 program innan dom nu hittar på lite nytt hörde jag dom säga på TV häromdan, jag har gjort 2000 inlägg och var lite sisådär osäker om det kanske skulle bli 2000 till, men så under gräsklippningen bestämde jag mig: jag lägger ner Utsiktsbloggen. Det har varit lite väl mycket Same, same but no different, nu måste jag lära mig nåt nytt och jag har några intressanta nya saker jag vill testa som jag tror kan bli lite mer "tvåvägs".

Två inlägg till bara så att #blogg100 blir komplett och under gräsklippningen fick jag till några verser till avslutningsdikten på söndag så att avslutningen blir ståndsmässig.

Men poängen med dagens inlägg är bl. a. att allt har sin tid. Och i tidiga morgonstunden på nationaldagen låter omkvädet så här:

Utsiktsbloggen har gjort sitt här på nätet
Och stänger butiken och tackar för sig
Det kan väl inte anses förmätet
Att säga till läsarna: Förgät mig ej!

#blogg100 nr 98      2 nummer kvar

Hur blir vädret på lördag?

Med utomhusfest i Sverige har ständigt det där med vädret att tänka på. Man är ju aldrig säker.

Men sån tur att det finns väderprognoser så att man kan göra rätt förberedelser. Margareta litar alltid på SVT:s meteorologer, men jag missade senaste prognosen i kväll men det var hyfsat på den näst senaste. Så för att vet mer tog jag och kollade några väderappar. Här fick jag många varianter:

SMHI: 18 grader, halvklart men inget regn

Harstad, Jysk 5*8

Väder:  21 grader, 50% risk för regn
YR:      16 grader, sol
Klart.se: 19 grader, halvklart

Jaha, vad ska man tro på då? Mellan 16-21 grader, halvklart-sol, antingen regn eller inte regn. En sån tur att vi fått låna ett partytält!

Ser gigantiskt ut och kommer att rymma alla gäster, men så här års törs man inte ha lite större trädgårdsfester utan att vara helgarderad. Extra stolar och bord har vi lånat ihop, tom ett stort kylskåp hos en granne får vi utnyttja. Nu räknar vi ner till vår största trädgårdsfest här på Stentorpet! Sen får vädret bli som det blir, SMHI-väder är OK.

När man har trädgårdsfest så vill man allt ha vackert väder
Så skulle det bli sol och varmt så vet jag vem det gläder
Fastän vi är rätt härdade så är det rationellt
om festmaten kan avnjutas i lånat partytält

#blogg100 nr 97     3 nummer kvar    

      

  

Fyra mil till tvättstugan

Vår åkant i Stentorpet fungerade en gång som byns tvättstuga, sägs det.

Där det är stenig botten har det gått extra bra att tvätta

Nu tvättar Margareta mattor där ibland och lite annat smått också, men veckotvätten tar vi hemma i stan. Även om vi planerade in några kvadratdecimeter för en liten tvättmaskin i stugan så har det inte blivit av än att ställa dit nån än, och det blir nog inte heller av tror jag, det är ingen stor sak att ta med tvätten in till stan ibland. Så har man också anledning att åka hem ibland och i natt sov vi tom kvar hemma i stan, det blir inte ofta på hela sommaren.

Trevlig träff med några vänner i går kväll, en som jag känt sen barnsben, andra var nya bekanta under de senaste åren, och som någon sa under kvällen; Det är fint med pensionärslivet, man kan ha en liten fest när som helst i veckan. Och för oss lantisar från Sala passade det extra bra då vi hade tvättid idag och några andra ärenden också.

En kul sak i går kväll var en bild som min barndomskompis hade i sin mobil och visade mig i går. Jag var 16 år och från den tiden har jag nästan inte ett enda kort, så det ser jag fram mot att få sänt till mig. Samtidigt har man hur mycket kort som helst nu, tusentals, men hur har folk det med ordningen på bilderna? Det tog t.ex. ett bra tag för mig att hitta en bild på vår å, ändå har jag hyfsad ordning på bildarkivet. Även om bildprogrammen är så avancerade med bildigenkänning så skulle det vara ännu lättare att tagga bilden, automatiskt ska de vara. Alltid plats för ny teknik!

Ny teknik för tvättmaskiner läste jag om igår med styrning via appar, men i vår tvättstuga skulle det räcka med bokning av själva tvättiden via Internet då vi har 4 mil till tvättstugan, men å andra sidan är det oftast gott om tvättider under sommaren och rätt skönt att åka hem ibland även om man nån gång får vänta på att tvättstugan ska bli ledig.

Men nu är det min tur! Och precis som Reinfeldt tycker jag det är kul att tvätta.

När jag har smutsat ner min tröja
En tur till stan kan då förnöja
"Ska bli tvättare sen" sa vår statsminister
"När jag i höst nog jobbet mister"  

#blogg100 nr 96       4 nummer kvar

Jag såg i bladet...

Jag surrade häromdan med några vänner om att ställa upp i lokaltidningen eller inte. Med anledning av att jag hamnade i Vlt igen i förra veckan. Några skulle inte alls ha velat vara med.

Egotrippat?

För mig kanske det hänger ihop med mina aktiviteter på Sociala Medier. Jag känner inga hämningar alls för att vara med och visa upp mig och mina aktiviteter och säga vad jag tycker. Skillnaden mellan privat och personligt har jag rätt bra koll på även om den är otroligt individuell. Många av mina vänner vill absolut inte synas på bild på nätet, för privat?, och på mina Facebook-kurser ville många inte ens skriva ett "Hej", för privat? Och några vill alltså inte heller vara med i tidningen.

Men en lokaltidning blir lite trist om man bara får läsa om lokala politiker, företagare och idrottsprofiler. Just den dag jag var med i Vlt, 30 maj, var en gammal arbetskamrat från 60-talet intervjuad och i tidningens kortfrågor såg jag just den dagen en tjej jag nog inte sett på 25-30 år. Jag tycker alltid det är kul när jag känner igen någon i tidningen, men nu har jag kanske varit med lite väl ofta senaste året så folk kanske undrar om jag jagar såna tillfällen. Egotrippad och hybris kanske dom tänker.

Men det är inte lätt att komma med i en landsortstidning heller och i mitt reportage fick Rock Everybody lite gratisreklam. Mina vänner i Västerås Square Dance Club har årets Convention nästa helg men har inte haft en rad i tidningen än, fastän dom kommer att ha en massa aktiviteter på stan, dans på Sigmatorget bl.a. Men nu är dom omnämnda i Utsiktsbloggen i alla fall och dom verkar ha fått till ett riktigt kanonprogram, väl värda ett par sidor i lokaltidningen, men det kanske kommer!  


Vi alla tänker olika hur som just vi vill ha det
Ja alla är unika och det är riktigt bra det
För mig det kvittar lika om jag blir nämnd i bladet
Man vill ju inte svika om nån vill veta hur man har det  

#blogg100 nr 95      5 nummer kvar

Vicken helg!

Det här var en av våra mest fullspäckade helger på länge, men med bra stöd så gick det hur bra som helst.

Hejarklacken på plats på Valhallavägen 

Nu är jag lite lat med det här blogginlägget, jag bara kompletterar mina två förra inlägg som jag skrev innan helgen om vad som skulle hända och så här blev det:

Lördagen, vaknade som 70-åring. Utan åldersångest, men visst låter det lite väl gammalt. Men jag var vältränad tidigt på plats i starten på Stockholm Marathon och då är det väl så att 70 bara är ett par siffror, klyschan säger ju att "man är inte äldre än man gör sig" hur man nu ska tolka det, men jag tar inte det där 70 så allvarligt. Maran gick bättre än på många år i kalasväder.

Vattenhålet på Odengatan

Så blev det familjefest i Sollentuna med alla klanmedlemmarna samlade. God mat och högt tempo med alla småungarna på bra humör. En 70-årsfest kan inte vara bättre.

Dressed for success

Och på söndagen var det stor show med rockkören Rock Everybody. Jag skulle ljuga om jag sa att jag sjöng hela programmet felfritt, men det gick helt OK i alla fall. Lite jobbigt bara att först stå i två timmar på repetitionen och sen en timme på förställningen. Jag var ju lite stel i benen...

Men det var både kul och gick bra. Nej man kan inte lura åldern, men banne mig, jag ska i alla fall hålla igång med hyfsat tempo ett bra tag till.

Mina prefabricerade blogginlägg för den här helgen infriades med råge, överträffades på varje punkt.

Nu är marahelgen slut slut slut
Körsångsrockarn andas ut ut ut
Men till nästa år igen
står han där till start igen
kan han nästan lova...

#blogg100 nr 94     6 nummer kvar

Rock Everybody på Carlforsska

Jag nöjer mig med en bild idag.

Det var Stockholm Marathon i går så jag är stel i benen och allmänt trött.

Så här ser vår kör ut, och vi sjunger 12 låtar idag på Carlforsska i Västerås. Det finns säkert biljetter kvar, säljs på Carlforsska från 15.00 och sen börjar vi sjunga kl 16.00. Och så till hösten blir du också med och sjunger om du har åldern inne (pensionär) annars får du stå på tillväxt!





Signaturmeloodi: Rock-a-Beatin' Boogie
Hemsidan hittar du HÄR 

#blogg100 nr 93       7 nummer kvar

Stor dag idag!

Stilstudie. Ett vinnande steg!

70 år och springer 16:e Stockholm Marathon, vilket smäller högst? Maran förstås. Gammal kan vem som helst bli som slipper sjukdom och annat elände, men en faslig massa maror, det får man kämpa för.

Samma procedur idag som vid alla andra Stockholmsmaror: Tidigt uppe i stugan, den här gången kryddad med ett Grattis från Margareta. Snabb frukost och så iväg till Sollentuna där jag får skjuts till tunnelbanan i Mörby och tar mig till Stadion. Det är alltid lite spänd stämning på tunnelbanan, folk är spända och koncentrerade, men det släpper ju närmre Stadion man kommer. Vi är som galopphästar, ivriga att komma igång!

Hämtar nummerlappen direkt så att man slipper långa köer, sen är det fint att ligga i slänten och slappa en stund innan det är dags att dra av överdragskläderna och ställa upp i sin fålla. Jag har under åren halkat bakåt i startfälten, startar i näst sista gruppen i år. "Har du nånsin sett en joggare le" brukar man höra av såna som är neggiga till motion, men då har dom inte varit med timmen före start på en mara, det är internationellt och lättsamt men koncentrerat och förväntansfullt där på Östermalms IP.

Är det nån som är nervös släpper det när speakern drar igång sina skämt och det är svårt att förklara känslan sen när startskottet går på Lidingövägen. Jag tar alltid högra sidan på Valhallavägen och springer väl som alltid lite för fort den första milen. Förstås riktigt trött redan efter första varvet och ännu tröttare på Söder Mälarstrand framåt Västerbron, 32-33 km, där går det riktigt segt. Men sen är det bara resten kvar och än så länge har jag aldrig behövt bryta.

Väl inne på Stadion efter andra varvet har man 200 meter kvar till målet, och det skulle kännas fint nån gång att ha kunnat öka lite då, lägga av en spurt och springa om en massa ungdomar som tränat för dåligt, men det blir alltid tvärtom, jag blir själv omsprungen.

Medalj och T-shirt, sen till ÖIP för att leta på överdragskläderna och bege sig till Sollentuna, det blir väl en matbit där kan jag tro. Hela klanen ska vara där om nu inte Elisabeth har hamnat på BB...

Så här hoppas jag min marathondag gick den 31/5 2014. Det här är skrivet i förväg, så gick det åt pipsvängen får jag förklara mig i en kommentar.  

Pheidippides sprang från Marathon då
när greker gav perser på moppe
I Aten blev det fest och ett fasligt sjå
Nu springer jag själv just det loppe' 

#blogg100 nr 92      8 nummer kvar

#Blogg100-effekten

De flesta skriver nog på sina bloggar mest för sin egen skull. Speciellt den här typen av bloggar, vem mer än en själv är intresserad av såna bagateller som avhandlas här? Men som jag brukar säga, alla mina över 2000 inlägg visar sammantaget en äldre gentlemans väg in i Jan Guillous "DZ" där jag träder in i morgon, det kan ju ha ett visst intresse.

Till mitt försvar kan jag också påpeka att under #blogg100-racen (det här är mitt andra) är inget ämne en för liten bagatell för att inte skrivas om. Ett inlägg om dagen i 100 dagar, då är det inte alltid några djupa tankar som avhandlas och inte heller är grammatiken så 100%-ig. Kvantitet före kvalitet. Efter 8 juni, då #blogg100-racet går i mål, blir det nog stiltje på Utsiktsbloggen över sommaren.

Eftersom kanske någon just idag läser min blogg för första gången vill jag bara påpeka det och att här skrivs det bagateller (och någon enstaka gång något djupare) av en pensionär för andra pensionärer eller mycket gärna för vem som helst.

Så till #blogg100-effekten. Både förra året och i år har det på köpet blivit en viss ökning av antalet läsare av Utsiktsbloggen och även lite uppmärksamhet av herr bloggaren i gammelmedia. En artikel i Good News Magazine men radiointervjun förra året var väl inget vidare. Och i år ringde TT och frågade lite som blev en flash i alla tidningar för några veckor sen och så idag blev det ett par sidor om herr Utsiktsbloggaren i lokaltidningen, sånt är kul för en panschis i utförsbacken!

Dagens dikt som jag brukar avsluta inläggen med är inte så exakta mer ett spontant infall.

Jag skulle kunna travestera Kjell Olof Feldt:

#Blogg100 är ett djävla skit
nu har jag baxat det ända hit... 

Men lite högre spänner jag allt bågen:

#Blogg100 som jag knappat på sen 100 dar tillbaka
går snart i mål och firar då med kaffe och en kaka
En del av oss har svårt att hitta på vad man ska skriva
Men bra att syssla med om man har tid man vill fördriva...


#blogg100 nr 91, extranummer    --- fortfarande 9 nummer kvar      
     

Attack!

Här inne i hörnet bor fam. Björktrast

Jag brukar var så snäll mot fåglarna här på Stentorpet, men nu gjorde jag något riktigt dumt, både jag och Margareta blev attackerade.

Jag skulle bara riva ner lite gammal vass längst in i hörnet på tomten och märkte först ingenting, men Margareta som kom sättandes och ropade att jag skulle sluta.

Hoppas det inte gick alltför illa, men där mellan benen på mig struttade det fram några fågelungar och över alltihopa flaxade och skrek en tvärilsken fågelmamma. Björktrast tror jag, jag drog mig iväg på avstånd så jag såg inte riktigt. Efter en halvtimme eller så smög jag dit igen, men fru Björktrast var fortfarande tvärilsken så nu får hon vara ifred och reda upp eländet jag ställde till med.

Sånt där har hänt förr när jag klippt björkhäcken t.ex. och kommit för nära ett fågelbo eller då jag irriterat sädesärlorna som alltid bor under taknocken på gäststugan. Fågelmammorna är riktigt modiga när dom försvarar sina små.

Det här var väl också ett tecken på hur lite som händer en sommardag i sommarstugan. När alltså en fågelmammas skrikande blir till ett inlägg på Utsiktsbloggen, det enda som hände idag. Jo, det dök upp en extra stor studsmatta på granntomten också, barn tycker ju det är roligt att studsa.

Fru Björktrast hade synpunkter då jag kom alltför nära
hon höjde tonen rätt rejält för att hjälpa sina kära
Förlåt fru Björktrast hur ska jag väl detta reparera?
Ni ska få va' ifred, jag rensar inget mera. 
 

#blogg100 nr 91      9 nummer kvar

Nix telefon för mobilen

För övrigt anser jag att du borde gå på Rockkonsert på söndag 1/6, Carlforsska kl 16.00. Biljetter finns att köpa på Carlforsska innan konserten, 15.00 - 16.00

Det är så kallt ute så jag sitter inne en stund till och får tid med ett extranummer i ett angeläget ämne. Äntligen har vi Nix-at våra mobiler.

Det har varit lugnt med telefonförsäljning på mobilen så jag har inte brytt mig än, har bara haft nåt enstaka samtal varannan vecka eller så, men så plötsligt den senaste veckorna har jag haft massor av samtal. Elbolag och att skänka pengar har det mest handlat om. Ett elerbjudande nappade jag preliminärt på för där var det 14 dagars betänketid och när jag sen avböjde så var det inte mer med det. Dom var seriösa och jag är struken.

Men när jag idag redan fått två samtal, handlade också om el och att skänka pengar, så Nix-ade jag telefonen. Busenkelt, jag borde gjort det tidigare, men nu är det gjort:

                        077 228 00 00    

 
Nu är mobilen äntligen Nixad
lugnet i stugan är återställt
snabbt och lätt blev mobilen fixad
ringer dom nu svarar jag inte snällt!  


För övrigt anser jag att du borde gå på Rockkonsert på söndag 1/6, Carlforsska kl 16.00. Biljetter finns att köpa på Carlforsska innan konserten, 15.00 - 16.00


#blogg100 nr 89, extraummer
 

Lokala insändarsidor

För övrigt anser jag att du borde gå på Rockkonsert på söndag, Carlforsska kl 16.00. Biljetter finns att köpa på Carlforsska innan konserten, 15.00 - 16.00

Senaste 

I insändarsidorna i lokaltidningen är det kul att följa vad som engagerar på hemmaplan. Hos oss i Västerås är det senaste ett nybygge i Stadsparken. Andra saker är ska man gå till höger eller vänster, rondellkörning, pensionärsskatten, palmer vid nya badet, ska flygplatsen finnas kvar, det är exempel på lite annat som man brukar se på Vlt:s insändarsidor.

Jag har skrivit några insändare jag också senaste åren. Det har handlat om Sociala Medier för äldre och jag hade hoppats lite att nån hade gett mig på moppe så det blivit en liten debatt, men det har det aldrig blivit så det blir nog inga fler i det ämnet i alla fall.

I veckan skrev en föreningsvän ett långt inlägg och var upprörd över vår svarta kub, Brasserie Stadsparken. Stilbrott, ser ut som ett akvarium etc.. Jag har inte sett byggnaden  än sen den blev färdigt, men under bygget tyckte jag det såg riktigt fint ut. Jag är positiv.

Men insändarsidorna gör absolut sin nytta för att folk ska få avreagera sig. Jag har ju min utsiktsblogg när jag vill gnälla!        

I Stockholm har dom Globen, Paris en pyramid
Nån stad har nog en stolpe med något fult bredvid
I Västerås vi fick en kub av glas, Stadsparkens Brasseri
Förargar några men rätt snygg om man är fördomsfri    

För övrigt anser jag att du borde gå på Rockkonsert på söndag, Carlforsska kl 16.00. Biljetter finns att köpa på Carlforsska innan konserten, 15.00 - 16.00

#blogg100 nr 89       11 nummer kvar

EU-valet och Rock Everybodys konsert

Vem minns inte Cato från skoltiden, "för övrigt anser jag att Kartago..... etc". Vi har biljetter kvar till vår konsert med Rock Everybody på söndag så jag gör som Cato, både börjar och slutar mina inlägg några dar med: För övrigt anser jag att du borde gå på Rockkonsert på söndag, Carlforsska kl 16.00. Biljetter finns att köpa på Carlforsska innan konserten, 15.00 - 16.00

Så några funderingar om EU-valet.

Trist att Sverigedemokraterna gick framåt så mycket, riktigt trist. Jag är lite kluven till Störningsjourens kampanj att störa SD:s möten. Jag hade visserligen gärna varit med själv och stått med ryggen till, men får dom inte lite oförtjänt martyrstatus då? Så att dom i stället får nya anhängare? Valanalysen kanske visar om det är så eller inte.

Att det gick bra för Fi är bra i och för sig, jämställdhetsfrågor går ju så långsamt, men är, jag är lite kluven där också om det är bra med så många partier. Om det blir för mycket snack och för lite verkstad. Men jag hoppas att Fi kan göra skillnad. MP:s framgång var imponerande, jag blev miljöpartist i SVT:s test innan EU-valet även om jag inte röstat på MP, men jag ligger väl bra nära.

Och det riktigt riktigt trista var alla framgångar för främlingsfientliga och nazistiska partier runt om i Europa. Man blir mörkrädd, men desto gladare när man ser ungdomar som engagerar sig mot sånt där. Dansk Folkeparti - Ukip - Front National - Gyllene Gryning - SD - NPD - Jobbik ....

Nu kan man bara hoppas på en kraftig tillbakagång för SD i riksdagsvalet i höst.

För övrigt anser jag att du borde gå på Rockkonsert på söndag, Carlforsska kl 16.00. Biljetter finns att köpa på Carlforsska innan konserten, 15.00 - 16.00

Det finns ännu kvar biljetter
Till vår körsångsshow med rock
knappast finsång och sonetter
mera tufft - vi går på knock!

#blogg100 nr 88       12 nr kvar