En fundering om ålderskriser

Att vi är åldersfixerade i Sverige är väl känt och idag är jag på 40-årskalas - åldersnoja?

Ett dubbelkalas tom, både Anna och Anders blir 40 samtidigt, men jag har inte märkt någon större kris hos dom. Det var längesen, men hade jag själv nån 40-årskris den där gången för snart 30 år sen. Nej, inte vad jag minns och sen blev nog 40-årsåldern en av de bästa perioderna med massor att göra både på jobbet och fritiden, och barna började bli stora. Så 40 var inga problem.

50 då? Nä, det var förr när det var silverkrycka och utförsbacken började som det kunde vara lite dramatiskt, men nuförtiden är det inget märkvärdigt. Men det är väl fortfarande då som arbetsgivaren uppmärksammar lite extra men en Orrefors, eller är sånt på väg bort? Ja, det går väl förresten inte att köpa en Orrefors längre, så det försvinner väl automatiskt.

60 var i så fall lite mer dramatiskt för mig då det det var Tack och Ajö från arbetslivet. Men ålderskris? Nix Pix! Det är så mycket och göra så inte kan man gräva ner sig för att man är passé. Men jag förstår att det kan vara svårt för dom där som tror sig vara oumbärliga på jobbet och tror allt faller ihop utan dom.

Men nästa decennieskifte, 70, känns kanske lite tristare. I ärlighetens namn har man väl framtiden bakom sig då, men samtidigt sviktar omdömet lite grann så det verkar inte infinna sig någon ålderskris nu heller. Jag får väl framleva mina dagar som bloggskribent, och värre kan man ju ha. Och nu ska jag ta en koll på hur 40-åringarna klarar krisen.                                2/100