En trotjänares farväl

Vi har haft mycket jobb ihop

Den har hängt med sen tidigt 80-tal. Margareta hade fixat till det så att svärfar Erik och hennes bröder kom och överraskade mig med att måla om huset! Hon stod för färgen, men jobbet skötte tre yrkesmän då jag var i lite dålig form just den försommaren. Och svärfar var snäll nog att lämna kvar sin målarbock som han snickrat ihop själv. Välbyggd och stabil.

Sen har vi haft den vid ett otal målningsjobb (det är alltid Margareta som målar) och till annat när man bara behöver komma upp en bit, och den har också många gånger blivit reparerad när någon brädbit blivit för sliten. Och sen den hamnade här på Stentorpet har den stått ute året om och för varje år blivit allt skrangligare och allt oftare blivit reparerad.

Idag tog jag fram den och funderade om jag skulle kunna göra ännu en uppdatering för nu var den så ranglig att jag inte ens vågade kliva upp på den, men det gick inte längre, nu sa vi tack och adjö. Den var helt enkelt slut och dög nu på slutet bara till att luta cykeln mot. Men det är lite löjligt, det kändes sorgligt att se den försvinna på brasan, jag var så van med den.

R.I.P.

Någon Valborgsbrasa blev det inte i år men idag har vi rensat gammal vass "en masse", löv och nerblåsta grenar och annan bråte så till sist fick vi en brasa här också. Och svärfar Eriks målarbock kommer jag att sakna.

Det här var bara en obetydlig berättelse om en enkel målarbock, och inte tänkt för djuplodande analyser och liknelser om livet i stort.