Mitt frieri tog sig inte

Jag läste nåt om gångstilar häromdan. Dom var visst lika individuella som DNA och fingeravtryck tror jag det stod.

Jag skulle gärna vilja gå med långa bestämda steg med rak rygg och se myndig ut, men min stil  är mer åt det trippande, nästan lite frökenaktiga hållet. Och så släpar jag fötterna efter mig och snubblar lätt så jag får titta ner i backen mest hela tiden när vi är ute och går. Ett par tre gånger har jag gjort rejäla vurpor i joggingspåret och en gång krossade jag till och med glasögonen och fick treva mig hem.

Det var här jag fick korgen

Häromdan när jag skulle till Actic tog jag på mig mina nya kängor. Sulan där är säkert 3-4 mm tjockare än mina gamla slitna Ecco och mer behövdes inte, min gångstil med att släpa fötterna spelade mig ett spratt. Kanske jag var lite trött också men på väg uppför trappan till omklädningsrummen på Kristiansborgsbadet hade jag bara ett steg kvar när jag inte riktigt fick upp foten tillräckligt mycket på sista trappsteget så jag bara dök framstupa. Lite i ultrarapid så jag föll rätt mjukt men jag hamnade framför fötterna på en tjej som satt där med sin lilla baby i famnen och väntade på sin kille skulle det visa sig.

Man känner sig ju så löjlig när man drattar omkull så jag försökte skoja lite där jag låg och kravlade på alla fyra och just i samma sekund som jag kom upp på knä kom hennes kille in på scenen från omklädningsrummet och såg frågande ut.

"Jag ligger bara och friar" sa jag åt honom "men hon är visst upptagen redan!"  Jag tyckte jag fann mig bra, triangeldramat lugnade ner sig och vi skildes som vänner.              

Och handen på hjärtat var jag nog lite Out of date för henne så det hade nog inte blivit något av vår sekundsnabba romans även om hennes kille inte hade dykt upp så där olägligt.